Krönika om att tala Skånska

Ibland kan det vara skönt att få spotta ut sig saker man kan irritera sig över. Jag fick på uppdrag av vår lärare chansen att få skriva av mig lite om min dialekt och allmänna uppfattningar om den. Överdriven, ja lite, men det ska en krönika vara :)

Det är inte lätt att passa in. Inte då man har något som tydligt bekräftar att man kommer från en annan stad eller land. Jag tänker på invandrare som blir rättade då de säger ett ord ”fel”. De gör sig förstådda men inte på ”riktig” svenska. Vad är det för något? Hur vill vi leva i vårt samhälle? Vem vill gå runt som någon slags övermänniska och tro att just mitt sätt att tala är ”det rätta sättet”?
Jag är uppväxt i Skåne, Helsingborg och vi är rätt kända i Sverige för att prata annorlunda, fult eller roligt. Innan min tid i Stockholm bodde jag i Dalarna i ett år. Där var det sällan någon som rättade mig eller skrattade åt mitt sätt att uttrycka mig. När jag flyttade till Stockholm är det något jag får möta dagligen. Oftast kan jag skratta med och tycka att det kan vara kul. Vi pratar alla olika och kan jag glädja någon med min dialekt så är det bra. När det slår över och börjar gå till något som jag skulle kunna kalla mobbning (om jag ville) blir jag bara trött och förbannad. Då kan jag bara inte fatta hur det fortfarande kan vara så roligt med min dialekt.
Vem säger att just du, kära Stockholmare, har den ”rätta” dialekten. För dialekt är vad du har. En dialekt precis som jag. Vi talar ett språk med många nyanser, nyanser som vi har valt att sätta ett namn på, dialekter. Att alla känner en slags kärlek till sin egen dialekt är kanske inte alls konstigt med tanke på att det var så vi lärde oss att tala. Det är rätt för mig. Men när någon rättar mig och säger att kex uttalas med hårt k så undrar jag vad de har för belägg att göra det. Är dina föräldrar och lärare bättre än mina på något vis, eftersom de talar så, eller vad är det man vill få fram. Hemma hos mig (och i andra delar av landet) uttalas kex med ett schhe-ljud och det är rätt för oss. Är det jobbigt att förstå? En annan sak som verkar vara svår att förstå, med tanke på att många faktiskt har ställt mig den frågan, är varför jag inte pratar Stockholmska när jag kan. Ja du, varför pratar du inte engelska om du nu kan?
Det vanligaste motargumentet brukar vara att om de skulle ha flyttat till Skåne så skulle de bli mobbade. Men är det så vi ska handskas med sådana här problem? ”När jag var i Gambia så kallade du mig för Svenne så nu är det ok för mig att kalla dig för Blatte när du är i Sverige.” För även om att skämta med dialekter inte är i närheten av mobbning av ett folkslag så ser jag likheten. Likheten i att alltid bli påmind att det här inte är mitt hem. Här är jag fel, eller inte fel, men i alla fall alltid lite annorlunda.