Min första dag på DalaDemokraten!

Ja då var snart första dagen på DD avklarad. Började dagen med en liten rundvandring. Sen fick jag reda på var jag ska sitta. Ett eget litet rum. Diretk fick jag en notis i handen att redigera. Sen fick jag följa med Therese och Kurt ut till BJursås för att där intervjua spotlovsnjutare. Efter det var det dag för frågan: Tror du att Palmemordet kommer lösas. Morgondagens enkät på sista sidan.
Efter det tog vi lunch. Sen tog vi fötterna ner till stan och Harrys. Skulle plåta en bild till ett reportage om dofter på krogen efter rökförbudet.
I eftermiddag har jag fått spåna idéer, de tror att jag kommer få egna uppdrag redan imorgon. Men jag la fram en idé om Kårhusflytten. Vad tycker Faluborna om att Höskolanskårhus ska flytta ner mitt i city? Mats, nyhetschefen blev intresserad och sa : det kan vi ha imorgon! Jahaja, då var det bara att sätta igång för antagligen blir det skriva en artikel om det som ligger på schemat i morgon :)

Lite ledsen är jag på grund av min tajming. Idag kommer TreKronor till Medborgarplatsen för att där firas. HAr alltid velat vara med på ett sådant firande.. Men jag får vara glad för guldet istället.

// Rebecca Wictor, reporter :)

SL, Stockholms Lokaltrafik

Snön fortsätter falla i Stockholm. Verkar aldrig vilja sluta. Ikväll är det kvartsfinal i hockey som gäller. Hoppas TreKronor kan höja sig och ta Schweiz i eftermiddag! I helgen kommer Mor och Far hit. Det ska bli väldigt mysigt.
Här kommer en text som är baserad på en enkät ang. SL.
Hoppas det blir god läsning!


Kollektivtrafik – en klassfråga
Bussarna på Slussen står uppradade som ljusstakar. Kvällen har börjat lägga sig över Stockholm och rusningstrafiken har tagit vid. Här kommer folk springande från alla håll och kanter, från eller till en buss eller tunnelbana. Bland all stress vid spärrarna på Slussen finns det, cirka 5 meter bort, ett lugn. Där står bänkar för dem som väntar. En av de väntande idag är Johanna Bergsten. Hon är 22 år och bor på söder. Hon sitter med en bok i handen och slöläser lite i väntan på att hennes buss ska gå. Johanna åker dagligen med SL. Hon är dock inte en nöjd kund. Det är ofta förseningar som ställer till det, det har även hänt att hon har fått vända sig till ett taxibolag då SL: s trafik uteblivit. Men det som irriterar Johanna mest är priset. Hur kan hon vara nöjd med en krånglande trafik när hon samtidigt måste betala dyra pengar för att kunna utnyttja den.
”600 kronor i månaden, det funkar inte, jag är student. Det är faktiskt skitdåligt att det inte finns studentrabatt”, säger Johanna som blir märkbart upprörd över ämnet. Hon ruskar på sin blonda, slarvigt uppsatta kalufs och tittar ner i marken.
Priserna finns det fler som reagerat häftigt över. Niklas Moberg, 24 år, åker även han med SL dagligen. Han har bott i Stockholm i hela sitt liv och tycker att det är konstigt att det aldrig blir någon förbättring. Lär inte SL sig av sina misstag? ”Att trafiken i vår huvudstad faktiskt fungerar så här dålig är under all kritik.”
Han tar upp en cigg tänder den och fortsätter sedan:
”Bussar är ofta försenade och priset dyrt, bara en sänkning till 500 kronor i månaden hade varit bättre”.

Spindeln i detta kaos är SL, Stockholms Länstrafik. SL vill ge människor attraktiva möjligheter att åka tillsammans, ha god tillgänglighet samt skapa en hälsosammare miljö.
”Nöjda kunder reser mer. Genom att erbjuda en attraktiv SL-trafik kan vi behålla våra nuvarande kunder och vinna nya.” går det att läsa på SL:s hemsida. SL vill vara delaktiga i arbetet att göra Stockholm till en bättre stad att leva i.
För att utveckla detta måste SL som sagt ha nöjda kunder, kunder som är villiga att betala för deras tjänster. Har SL verkligen lyckas anamma sitt mål?
Om SL hade sänkt sina priser hade kanske smärttröskeln varit lägre men kunderna kräver mer av företaget på grund av de höga priserna.
Men det finns de som är nöjda. En av dessa är Hans Thomsen, han är 77 år och åkt med SL hela livet. Hans tycker inte att det varit några större problem genom åren men att det är dyrt, det håller han med om. Speciellt för alla ungdomar, har han hört.
Hans brukade åka med SL ett par gånger i veckan men nu får han färdtjänst. Men han litar blint på att de gånger han ändå kommer att behöva utnyttja kollektivtrafiken kommer den fungera felfritt.
Lite längre bort på Slussen står en medelålders kvinna lutad mot gatuköket. Hon har en röd tjock dunjacka på sig och ser trött ut. Hon väntar på sin hamburgare som tillagas i båset. Hon heter Marie är 44 år och åker med SL från Roksta nästan varje dag.
Över priset rycker Marie lite på axlarna och säger sedan det som alla tänker:
”Självklart vore det bäst om jag kunde åka gratis”
Hon tycker SL har bra service och tycker annars inte så mycket överhuvudtaget. Betala måste man annars kan man inte åka.

Hos unga verkar samtalsämnet SL förekomma ofta. Johanna och Niklas hade mycket frustration och känslor för SL. De åker ofta och drabbas självklart mer än ”helgglidarna”. Båda påbörjar snabbt utläggningar om deras åsikter och drar fram den ena långa repliken efter den andra som om det vore inövat.
Ekonomin verkar dock ligga som grund till denna frustration. De som har en fast lön kan utan bekymmer lägga ut 600 kronor i månaden på ett SL kort, samtidigt får en student ta nästan 10 procent av sitt leverne.

Det kör fram en buss till en av hållplatserna här på Slussen. Det är kallt ute och det bildas fort en lång kö. Det blir dags, för dem som har, att plocka upp sina röda fodral.
I denna kön har alla ett rött fodral. I detta fodral ligger antagligen deras månadskort.
För vissa betyder detta ett kort av guld, för andra är det bara ett papper. De har alla betalat lika mycket för det, konkret, men vad som kan definieras som en lyxmiddag för en student är vardagsmat för andra.

Krönika om att tala Skånska

Ibland kan det vara skönt att få spotta ut sig saker man kan irritera sig över. Jag fick på uppdrag av vår lärare chansen att få skriva av mig lite om min dialekt och allmänna uppfattningar om den. Överdriven, ja lite, men det ska en krönika vara :)

Det är inte lätt att passa in. Inte då man har något som tydligt bekräftar att man kommer från en annan stad eller land. Jag tänker på invandrare som blir rättade då de säger ett ord ”fel”. De gör sig förstådda men inte på ”riktig” svenska. Vad är det för något? Hur vill vi leva i vårt samhälle? Vem vill gå runt som någon slags övermänniska och tro att just mitt sätt att tala är ”det rätta sättet”?
Jag är uppväxt i Skåne, Helsingborg och vi är rätt kända i Sverige för att prata annorlunda, fult eller roligt. Innan min tid i Stockholm bodde jag i Dalarna i ett år. Där var det sällan någon som rättade mig eller skrattade åt mitt sätt att uttrycka mig. När jag flyttade till Stockholm är det något jag får möta dagligen. Oftast kan jag skratta med och tycka att det kan vara kul. Vi pratar alla olika och kan jag glädja någon med min dialekt så är det bra. När det slår över och börjar gå till något som jag skulle kunna kalla mobbning (om jag ville) blir jag bara trött och förbannad. Då kan jag bara inte fatta hur det fortfarande kan vara så roligt med min dialekt.
Vem säger att just du, kära Stockholmare, har den ”rätta” dialekten. För dialekt är vad du har. En dialekt precis som jag. Vi talar ett språk med många nyanser, nyanser som vi har valt att sätta ett namn på, dialekter. Att alla känner en slags kärlek till sin egen dialekt är kanske inte alls konstigt med tanke på att det var så vi lärde oss att tala. Det är rätt för mig. Men när någon rättar mig och säger att kex uttalas med hårt k så undrar jag vad de har för belägg att göra det. Är dina föräldrar och lärare bättre än mina på något vis, eftersom de talar så, eller vad är det man vill få fram. Hemma hos mig (och i andra delar av landet) uttalas kex med ett schhe-ljud och det är rätt för oss. Är det jobbigt att förstå? En annan sak som verkar vara svår att förstå, med tanke på att många faktiskt har ställt mig den frågan, är varför jag inte pratar Stockholmska när jag kan. Ja du, varför pratar du inte engelska om du nu kan?
Det vanligaste motargumentet brukar vara att om de skulle ha flyttat till Skåne så skulle de bli mobbade. Men är det så vi ska handskas med sådana här problem? ”När jag var i Gambia så kallade du mig för Svenne så nu är det ok för mig att kalla dig för Blatte när du är i Sverige.” För även om att skämta med dialekter inte är i närheten av mobbning av ett folkslag så ser jag likheten. Likheten i att alltid bli påmind att det här inte är mitt hem. Här är jag fel, eller inte fel, men i alla fall alltid lite annorlunda.

Ett litet fotoreportage från Medborgarplatsens skridskobana

Idag har Stockholm fått sig ännu en påminnelse om att sommaren är långt bort. Snön faller och tycks aldrig sluta med det. Sitter kvar i skolan för att göra ett försök till att få igång min blogg med lite fotoreportage och kanske t.o.m. kommer lyckas få ut ett skrivet reportage. vi får se.
Okej! Så här kan det se ut en lördag på Medborgarplatsen. Har försökt att layouta detta kollage men är inte så haj på det här med blogg än.

En dag som alla andra

Idag, 14 februari, alla hjärtans dag.
Därför får min käre sambo ta plats på min blogg.

Min första dag som bloggägare

Hej hej.. Efter mycket om och men har jag ordnat en riktigt blogg. Kusinen min har kämpat för detta och nu kan hon övervaka mig här uppe i Sthlm.